..

Fest igår med Jonte och hans kompisar. Hade riktigt roligt faktiskt, som jag alltid har med dem. Förutom att jag blev kallad för "ludret under Liverpooltäcket" och hora av en kille. Fy fan. Mådde inte riktigt bra efter det. Han hade inte någon som helst respekt för mig och respekterade inte att jag har ett seriöst förhållande med Alexander. Jonte sa det också till honom, men nej, han va tvungen till att göra mig extremt förbannad.

Idag hade jag verkligen behövt Alexander här. Han är min klippa.

..

När jag vaknade idag hade jag ro i kroppen och kände mig nöjd med tillvaron, i ungefär två sekunder. Sen kom jag på att Alexander befinner sig 10mil för långt bort och att vi inte kommer att träffas förrän om en vecka.

En ny röd tråd

Från och med nu kommer nog de inlägg som väl hamnar här, ha ett genomgående tema: saknad.

Jag har upptäckt att det inte är så jäkla lätt med ett distansförhållande. Efter en vecka är jag helt nere av saknad. Alexander har precis åkt tillbaks till Kalmar efter en helg här med mig i Växjö, en underbar helg. Vi var utan varandra i sju dagar, vilket egentligen inte är så mycket, men det var extremt jobbigt att känna avståndet mellan oss. Att inte kunna känna hans närhet, att inte kunna kyssa honom när jag vill är fruktansvärt. Han är den enda jag kan tänka mig att ha vid min sida, den enda. Distansförhållandet kommer nog snarare stärka än fördärva för oss två, men det är jobbigt att härda ut. Jag vet att det kommer att gå, bara 2,5 år kvar.. Bara tanken på att han inte är här hos mig gör mig tårögd, tanken på hur mycket han betyder för mig får mig att börja gråta.

Genom att veta att det här kommer stärka vårt förhållande är det lättare att hålla ut, lättare att veta vad man har innan man har förlorat det.