En ny röd tråd

Från och med nu kommer nog de inlägg som väl hamnar här, ha ett genomgående tema: saknad.

Jag har upptäckt att det inte är så jäkla lätt med ett distansförhållande. Efter en vecka är jag helt nere av saknad. Alexander har precis åkt tillbaks till Kalmar efter en helg här med mig i Växjö, en underbar helg. Vi var utan varandra i sju dagar, vilket egentligen inte är så mycket, men det var extremt jobbigt att känna avståndet mellan oss. Att inte kunna känna hans närhet, att inte kunna kyssa honom när jag vill är fruktansvärt. Han är den enda jag kan tänka mig att ha vid min sida, den enda. Distansförhållandet kommer nog snarare stärka än fördärva för oss två, men det är jobbigt att härda ut. Jag vet att det kommer att gå, bara 2,5 år kvar.. Bara tanken på att han inte är här hos mig gör mig tårögd, tanken på hur mycket han betyder för mig får mig att börja gråta.

Genom att veta att det här kommer stärka vårt förhållande är det lättare att hålla ut, lättare att veta vad man har innan man har förlorat det.